HåkanA hade vid min senaste sejour vid Frölunda sagt att nu var det bara en flygning med ATS-färdplan, lite putsningar (med grovt sandpapper tyckte i varje fall jag) av landningar och sedan in på EK. Så det var med ATS-färdplan i sinnet som jag återigen gled ur sängen på måndag morgon. Fast helt säkert var det inte då vädret kändes väldigt grått och inte blev det heller bättre när morgonen grydde under färden båtledes. Prognonsen antydde eventuellt uppklarnande senare på dagen och jag hade kvällen före lagt upp en driftfärdplan ESSV-ESOW och skissat på åtföljande ATS-färdplan.

Men av det blev det intet. Även om regnet som öste ner längs kapellskärsvägen så småningom upphörde, släppte aldrig molnen greppet. Håkan Karlsson och jag beslöt istället att hålla oss till hemmatrakterna i varvet och började med lite vingtippningar. Eaaasy does it! SE-YVV var en ny bekantskap för mig och hade en klart råare gång, men även mera klipp än min Yusse. Sedan fick Håkan någonting i blicken, drog fram kartan och tyckte att jag skulle navigera upp till Skokloster. Hmm... Raka spåret och inte alls långt. Någonting var lurt! Det blev milt sagt besvärligt att ta sig fram dit. Oj oj då, nu stannade motorn för dig. Jaaahapp, vilken leriga åker ska vi ner på nu då? Fiktiv nödlandning genomförd och upp igen till 1000 fot och vidare. Jamen rackarns, nu stannade den igen! Oookej, vi reder upp det - många fält att välja mellan. Äsch, nu oturas det verkligen för dig! Jag minns inte hur många gånger nosen pekade ner i åkrarna, men nyttigt var det. Får man motorbortfall och hittar en lämplig åker, sväng aldrig först bort från den för att komma dit - sväng så att man alltid har den i sike. Jag hade också motorbortfall på lite högre höjd. Högre höjd ger flera altenativa landningsfält, eller hur? Jovisst, men jag drabbades också av beslutsvånda när det blev FÖR många fält. Tydligen inte ett helt ovanligt problem.

Vi drog tillbaka till Frölunda efter en dryg timme i det blå, eller snarare det grå. Einar välkomnade oss med varsin BigMac och efter en lite längre paus bar det upp igen, nu enkom för att ligga i varvet. Vi gjorde bedömningslandningar från 800 och 1000 fot, låg på 900 fot på finalen - vem stal landningsbanan - och vinggled ner. Det började nu utkristallisera sig ett visst mönster. Jag kom ner utan buller och bång. Varje gång! Det enda som nu var lite problem, var att jag var lite sen (eller egentligen för mjäkig) med att möta med höger fot när vi drog på efter touch and go. Så vi stack lite onödigt mycket åt vänster plus att jag var lite för försiktig med att ge full gas. Det skall smällas på bara och inte finliras med silverhandskarna. Sedan kunde jag ibland när vi körde touch and go trycka fram spaken aningen före jag gav full gas. S-y-n-k-r-o-n-i-s-e-r-a

Vad var hemligheten då till att jag avancerade ännu ett steg framåt? Enkelt! Våga dra spaken helt åt sig fast man har lite höjd OCH hålla den där. Och inte minst att inse att när man dragit den fullt bakåt, så finns det fortfarande några cm kvar att dra och DE utgör den stora skillnaden Jag gissade nog hela tiden att detta var akilleshälen, men att omvandla tanke till handling, hade varit svårt. Man brukar säga att en lyckad landning är en landning man kan promenera iväg från. En landning behöver inte vara perfekt för att vara en fullgod landning. Det kan smälla i lite och planen är byggda för att tåla det. Men det är inte så lyckat om man håller på och studsar och har sig och till slut tappar all fart och faller i marken från lite högre höjd. Om man helt enkelt konsekvent håller spaken fullt bak - från lämplig höjd och fart såklart - och håller den där, så kommer planet att sätta sig tillräckligt lugnt och fint varje gång. Sedan kan man börja med finliret.

Sedan skall det såklart tilläggas att denna stil fungerar på cubben. Någon kunde gärna skriva lite utlägg fast i forumet om hur skyrangern är att landa och vilka landningstekniker man bör lägga sig med! Marcus - du som har nyss erhållen kunskap på såväl cub som skyranger, känner du dig manad?

Så vem har jag då gått hand i hand med? Einar? Njae, men min homey Richard Lundberg. Det verkar som att vi tampats med prexis samma saker hela tiden och nu hade det tydligen lossnat för honom också med landningarna enligt Einar. Ynglingarna på fel sida om fyrtiostrecket tycker jag däremot att verkar ha det lite för enkelt!

WOOHOO!

Efter plantvätt passade jag på att skriva det tekniska provet, för annars kan jag ju inte flyga EK nästa gång.