Dagarna två skulle tillbringas uppe i luften med SE-YVV på obestämd tid. Lördagens väder med lågt till tak och PROB 40 FOG bådade inte gott när Kapellskärsbussen rullade in Stockholm, så jag ringde Einar och frågade ifall han tyckte att jag lika bra kunde tillbringa dagen med att beundra utbudet i Stockholms affärer istället för att beundra terrängen runt Mälaren. Men nej, Einar sa bara lugnt att det kommer lätta efter kl.12. Skulle visa sig att det var för hundrafemtielfte gången den mannen har rätt i flygsammanhang.

Sååååå, kl. 11.30 befann jag mig då på Frölunda Gård görandes daglig tillsyn. Betydligt kallare i luften än när jag två veckor tidigare befunnit mig där. Efter en lätt lunch och inte mindre än två piloter som flytt fältet efter att i 1-2 timmar väntat på bättre väder, fann jag mig sittandes med en mycket intressant amerikan framför mig. En 77 år gammal smått legendarisk pilot från Kalifornien på besök som fortfarande vid en så hög ålder flyger! Vad passade då inte bättre än att sitta och lyssna på lite intressanta historier och diskutera med honom så länge vi väntade på lite ljusare skyar!

Efter en timme sken då äntligen solen in genom klubbstugan och jag begav mig ut för att förbereda cockpit och göra en del av checklistan. Einar följde så småningom efter och strax efter kl.13 befann vi oss åter i varvet. Sidvind (surprise surprise!) och stökigt på finalen på bana 34 resulterade i att vi ju nog kom ner, men ju fler landningar jag gjorde desto mjukare och passivare blev mina fötter och jag kände att jag inte hade koll på vad som skulle göras när och hur. Fick dock till en fin vingglidning med vad som kändes som en lite mindre fin nedsättning, men den var iaf så bra att jag inte behövde göra omdrag. Dwayne Green (amerikanen) hade filmat landningen och utifrån sett så var den ändå inte så pjåkig. Jag kände dock att frustrationen distraherade mig, så vi styrde mot nordväst för att jag skulle få ”flyga av” mig lite i ett par branta svängar mm. Vi passade då på att ta en sväng förbi Hacksta gräsfält eftersom att vi skulle ha rak motvind där. Och se där, första landningen blev en succé! Kontrollerat och fint fick jag ner Viktor Viktor inte bara en utan två gånger. Hmmm, kan konstatera att det kanske inte bara är detta med nedsättningen i sig som är ett problem! Sidvind och stök gör sitt med. Efter återfått självförtroende styrde vi kosan tillbaka mot ESVF och låg kvar i varvet. Min sista landning för dagen satt även den som en smäck! Tillbaka på backen ville Mr Green knäppa ett foto på Einar och mig vid Eurocuben. Det visade sig att han skall hålla ett föredrag för sin UL-flygklubb i USA om sin vistelse. Efter lite mera småprat avslutades dagen med flygplanstvättning. Väl tillbaka i Stockholm blev det middag på första bästa Burger King innan jag checkade in på Scandic där en himmelskt skön säng väntade på mig. Det var då jag kom på mig själv att tänka att så här måste det ju kännas att leva som en trafikpilot. Ensamma nätter på olika hotell mellan flygningar och livet i en resväska en stor del av året.

Efter en god natts sömn och en hotellfrukost som heter duga kånkade jag min väska mot Centralstation kl. 9.00. Idag stod långnaven på schemat och det skulle bli soligt väder med vindar på 10-15 knop. ESVF-SALA-ESKT-ESVF var den planerade rutten som jag efter mycket om och men (och hjälp av Tommy och John) fått ordning på. Efter kopiering av kartor (för lättare administration i cockpit), flygplatskort, de sista beräkningarna, en snabb titt på NOTAM, daglig tillsyn och tankning bänkade jag mig i flygplanet. Einar kom som vanligt lunkandes när jag kommit till motorstarten på checklistan. Väl fastspända i flyget med dörrarna stängda undrar Einar om jag inte glömt något. Jag bara: ”Nä, vadå?”. ”Startnyckeln kanske?”. Ajdå, just det, bara att hoppa ut ur flyget och hämta den då så man kommer iväg =)

11.44 sa vi hejdå till Frölunda och styrde mot Bålsta. Vår första destination var Sala, ett litet krokigt gräsfält med några klubbstugor. Första benet hade inte så mycket att navigera efter, så man fick lyfta blicken mot horisonten och spana längre bort efter samhällen eller eventuella vägar. Så en aning drev vi från tracken vid ett tillfälle, men det märkte man rätt så snart. Vi kom fram exakt på minuten och satte ner kärran framför klubbhusen. Inte en människa syntes till, så efter att ha tittat på kartan en stund lyfte vi mot skyarna igen och svängde mot nordöst. Nästa anhalt var Tierp och bana 34. Asfalt och dragracing läktare gjorde att det var bäst att hålla tungan rätt i mun. När vi passerade Gryttjomfältet seglade tre fallskärmshoppare ner från himlen, så full aktivitet på det fältet. Desto tystare var det på Tierp, men vi tog en bensträckare innan vi skulle åka vidare. Detta ben tog 2-3 minuter längre än beräkningarna och det började gå upp ett ljus om att vinden på 10 knop som prognosen utfärdat i själva verket var närmare 15 knop. Bara att göra om de sista uträkningarna för ben nummer 3 och denna gång styra sydöst för att sedan sicksacka ner mot Frölunda för att undvika Uppsala och Arlanda kontrollzoner. Solen i ögonen, lite dis och en något smutsig vindruta gjorde att man behövde anstränga sig lite extra. Inte hade jag ju kommit ihåg mina pilotbrillor! På sista tracken märkte vi att vindarna på 15 knop var mer troligt än 10 knop, eftersom att tiden stämde bättre denna gång. Det var en hel del sjöar mellan Uppsala och Arlanda och jag tappade bort mig ett tag, eftersom att sjöarna var svåra att identifiera. Det visade sig att jag nog var på rätt track, men att vi hade flugit längre än jag trott och därför kände jag inte igen sjöarna :-P Einar fick tack och lov inget infall om att vi skulle styra närmare Uppsala CTR och ropa upp dem, som han insinuerat tidigare. Funderade på att han kanske var en aning för hungrig för att ta en omväg. När vi närmade oss Frölunda såg vi en helikopter, klubbens sjöflyg, en Dynamic och en fågel som jag trodde var ett RC-flyg! (Dvs. mer aktivitet än vi sett på hela vår navigation!) Man började minsann bli lite snurrig av att blodsockerhalten var nere i anklarna och allt brummande i cockpit. Vi gjorde en överflygning på 1200 fot och styrde in i varvet. En något vrålhungrig duo ramlade ner på bana 34 och vi kunde konstatera att naven tagit de 2 timmar och 18 minuter som beräknat.

Efter lite administration kastade man sig glad i hågen över maten! Vi diskuterade lite upplägget framöver och det som nu kvarstår av skolningen är att finslipa landningarna, flyga till Västerås med ATS-färdplan och 5 timmar EK. Eftersom jag landat i sidvind de senaste 4 gångerna vi tränat landningar, så kommer nästa gång i Frölunda spenderas i varvet på Hacksta gräsfält där vinden ofta är mer fördelaktig.

SE-YVV överlämnades till en pappa som skulle upp och flyga med sin 3-åring. Såg rätt så roligt ut med en så liten pys i sätet bredvid! Innan det var dags att åka till tågstationen bytte vi några ord med Mr Green och jag fick känslan av att kanske inte livet som trafikpilot skulle vara så ensamt ändå =)

Flygtid/landningar:  5,2 h/21 st

Total flygtid/totala antalet landningar:  17 h/70 st