Kalender 
Bibliotek 
Bloggning om UL på Åland
Ett gäng som håller på och utbildar sig till UL-piloter skriver om sina erfanheter
Ok, jag håller med direkt om att detta blogginlägg inte handlar om något substantiellt. Ganska intetsägande egentligen :D Men ändå om känslan som infann sig när jag tog min första sväng med Skyrangern på egen hand.
Efter att Richard och jag hade blivit incheckade på Skyrangern vid SUF, för övrigt ditflugna av John och Bjarne i Skyrangern och FK9:an, tog det ett bra tag för mig att bygga upp modet. Innan överflygningen till SUF hade jag spakat kärran vid ett par tillfällen med Roger resp John som bisittare, men det kändes ändå som att de första gångerna ville man gärna ha någon med sig. Men vädret bjöd inte på så många tillfällen och när det väl gjorde det så var kärran uppbokad eller så fick jag inte någon med mig.
Så satt jag där på lunch vid Umbra den 15:e december och tittade ut över himlen. Molnfritt och vindstilla. Väderappen i iPhonen rapporterade CAVOK och vindar på drygt 6 knop som bara gav 3 i sidan om jag inte missminner. Checkade på skoj upp myweblog och ingen bokning där. Allttsåå...hmm...öööh....väntas nu. Om jag inte missförstår det hela nu, så kan jag boka upp planet och fullt lagligt sticka iväg. Nej, det är ju fullkomligt befängt - jag måste ju fråga om lov först. Fråga vem?! Jo, men jag måste ju ha någon med mig i planet för jag kan ju inte flyga. Det är bara något jag drömt om hela mitt liv. Jag missar någonting uppenbart här.
Jag försöker tänka analytiskt. Jag har mitt cert vilket innebär att Håkan, Håkan och Einar har bedömt att jag är kapabel att manövrera min luftfarkost på egen hand. Det är lugnt väder ute så jag behöver inte stressa upp mig över sidvindslandningar. Samtidigt som det känns helt overkligt så kan jag återkoppla till den fullkomligt trygga känslan jag hade när jag tuffade omkring med cubben på egen hand i Sverige. För tusan, jag bokar planet på en gång och sticker! Och där noterade magen mina planer och gjorde en väldigt klar markering av vad den tyckte.
Ut till fältet och genomgång av planet. Luuugn och fin nu - känner du dig för upphetsad, så ställ in det hela. Easy does it. Gurglgurglgurgl. Ilfart till flygfältets wc så att vänstersätet inte behöver bytas ut. Upp i tornet och anmäla mina avsikter och vem jag är så att vi ger varandra ett ansikte. Och sedan, avfärd! Air Åland håller på och testar att taxa i hög fart, men de är klara när jag ropar upp tornet. Ställer upp bana 21 och får free turn out. Upp i luften och ombeds squawka kod. Ahem.. Mariehamn Tower, negative, no transponder available, sorry about that" Så jag sticker mot...trumvirvel som går mot crescendo.... KUMLINGE! Ombeds rapportera TMA outbound och inbound. Drar en sväng över Kumlinge och checkar in struten men den ser väldigt smal ut banan och det blåser lite mera nu. Med en annan av våra nyblivna Skyrangerspiloters ord i bakhuvudet, beslutar jag mig för att inte försöka någonting utan sticker hemåt. Spanar hela vägen efter nödlandningsalternativ och konstaterar att öppna fält är en bristvara mellan Kumlinge och fasta Åland. Checkar hela tiden bränslenivån med en nervös blick men landar sedan helt bekymmersfritt och med ca 13 l kvar i tanken.
Tankarna efteråt? KAN jag göra det här igen? FÅR jag göra det?! Det känns fortfarande som att jag gjort något olagligt eller att jag drömmer, men jomenvisst - jag får och SKALL flyga snart igen! Det är ingen förbjuden frukt! Jag tänker definitivt ta Roger eller John med om det blåser, men nu spejar jag varje dag efter moln på himlen och vind i träden. Myweblog är bara en knapptryckning ifrån i mobilen!
Trackbacks
Comments
Haha, jag känner absolut igen "Allttsåå...hmm...öööh....väntas nu. Om jag inte missförstår det hela nu, så kan jag boka upp planet och fullt lagligt sticka iväg. Nej, det är ju fullkomligt befängt - jag måste ju fråga om lov först." Kände precis samma sak, och det kan komma tillbaka ibland ännu!
Ja men visst kan jag tänka mig att det kommer ta en stund att vänja sig vid tanken att man FÅR och KAN flyga =) Men, det är bara att tuta och köra med gott självförtroende och ödmjukhet. Det märkte jag senast...kom på mig själv med att tänka "shit, vad gör jag?" och bli lite nervös när jag flög iväg ut över Mälaren i lördags, men samtidigt var det nån inre röst som sa att "nej, det kommer inget gott ur att inte hålla sig lugn nu och det här har du velat göra ända sen barnsben". Så man ska inte tänka för mycket eller överanalysera, utan göra det man lärt sig och framförallt lita på sig själv och njuta. Som du säger har flera personer bedömt att du är kapabel till att flyga på egen hand, så bara du själv inser samma sak, så försvinner nog också nervositeten.
Jag upplevde lite samma känsla, trots att jag flugit en del tidigare, när jag första gången satte mig i SkyRangern i somras. Jag hade loggat 3,3h under de senaste 11 åren och sätter mig själv i SkyRangern för att flyga in mig på den. Tanken slog mig att "kan detta vara vettigt?". Mitt självförtroende fick sig en törn vid min första flygning i Eurocuben då jag hade skrotat den vid första starten om inte Einar varit med. Att man sen, ett par loggade timmar senare, ska flyga ensam kändes lite nära inpå. Men det visade ju sig att gå rätt bra ändå.
Men man skall, precis som Kitte skriver, absolut inte underskatta sidvindslandningar med en UL. Det är svårt och det kräver både bra teknik och att man flugit så pass mycket att reaktionerna sitter i muskelminnet och inte i skallen. Samtidigt så är Eurocuben och SkyRangern väldigt olika flygplan att manövrera vid låg hastighet. Därför bör man träna sidvindslandningar med SkyRangern tillsammans med en mer erfaren pilot innan man ger sig ut själv.
Kan känna igen känslan även idag.Samtidigt tycker jag att jag är otroligt priviligerad som kan flyg iväg bara sådär. Det ger en otroligt skön kännsla att ha fått vara en del av ÅF:s piloters flyg drömmar, specielt när man läser Kittes story här ovan.Bra skrivet Kitte och givetvis ska du njuta av all flygning i framtiden.
Man kan väl även konstatera att människan inte är gjord för att flyga överhuvudtaget och då är det inte konstigt att man instinktivt ifrågasätter
att man gör det innan man vant sig.
Vet inte Maria, om ditt konstaterande om flygandets "onaturlighet" för oss människor (som jag hört förr, inte minst från flygrädda) är särskilt hållbart. I så fall är vi ju inte heller gjorda för att köra bil i 100 knyck (farten överstiger ju helt klart vår naturliga förtåga) eller åka båt över större vatten än Slemmern (vi kan ju inte simma så långt själva, vissa kan inte simma alls och är det kallt den simkunnige inte ens av en 2-3 meter på egen hand). Så nog är vi gjorda för att flyga med precis samma rätt - eller orätt - som det mesta av det andra som vi gör här i livet med hjälp av olika typer av tekniska hjälpmedel. Bj
Fast Maria menade säkert närmast själva elementet luft. På marken lever vi och i vattnet har vi utvecklats, så där är vi mera hemtama. Men civilisationen skulle inte se ut som den gör idag om inte människan alltid tänjde på gränserna och prövar på det som igår var otänkbart. Jumpsuite anyone?
Vi människor tänjer på många gränser och det är som ni säger att det är därför vi och samhället utvecklats. Och vi gör en hel massa vi inte "borde" göra tack vare diverse hjälpmedel och vår upptäckarlust och intelligens. Så du har helt rätt Bjarne. Jag syftade dock mer på det som Kitte nämner, men man kunde lika gärna förutom flygning nämna någon av alla de andra saker som vi gör som fysiskt skulle vara omöjliga utan hjälpmedel.
Tror att vi egentligen är rätt så eniga om detta...... Bj
Bloggare
En midvinterdags flygning i solen
Klart att du KAN, FÅR och SKA flyga Kitte! Det var ju just därför vi satte igång med Skyranger-byggeriet och blåste liv i klubben igen. För mig är det fantastiskt roligt – för att inte säga rörande – att läsa din fina beskrivning av lyckan att få upptäcka att man klarar sig på egen hand där uppe i det blå. Välkommen i gänget Kitte!! Bj.