En snabb konsultation av loggboken gav vid handen att mina flygtimmar inte ackumulerades i önskvärd takt. Förklaringen var inte desto mera långsökt än ett gäng ivriga flygare som likt skrattmåsar vid lilla holmen störtdök på de sällsynta och oregelbundna brödbitar av sol och gott väder som moder natur i sin vänlighet ibland beströdde oss med. Så det återstod bara en sak - boka långt i förväg och hoppas på gott väder!

Siddubarra! Helgen 28-29:e var ju Skyrangern helt ledig så in med en bokning på lördagen från 11-13:30. Och när morgonen dagades var gårdagens dystra och låga moln bortblåsta och solen sken. Halv elva ringer Tommy och säger att Skyrangern står varm och klart tankad på plattan. Antingen tar Tommy sitt position som hangaransvarig väldigt seriöst, eller så hade han bara själv varit uppe före! Det visade sig vara det senare så efter en snabb genomgång av planet, kunde jag varva igång de åttio kusarna, stärkta av den kyliga luften. Bjarne hade nu infunnit sig vid klubben då han skulle testa radion i FK9:an och därför även skulle upp en sväng.

En väldigt måttlig sidvind från öst, temperaturen minus tre, CAVOK och strålande sol! Time to go flying! Jag ställde upp bana 21 eftersom det är närmare att taxa (och vinden som alla vet vrider mot högre gradtal i byar) och aviserade mina intentioner till Mariehamn Traffic att jag skulle lämna fältet österut på 2,000 fot och fortsätta ut mot skärgården. Väl i luften är utsikten magnifik och luften lugn och fin och jag tuffar på i riktning LEMLA - inte för att jag tänkte använda det som utpasseringspunkt, men det lågt helt enkelt på linjen mot mitt första etappmål, Haddnäs i Lemland. Cirklar ett par varv över chefens gård med massor av hästar ute och fortsätter sedan mot Föglö. Allt lugnt, oljetempen på ca 80 grader och cylindertempen strax över 50 och trycket under kontroll. Min vana trogen spekulerar jag över potentiella nödlandningsfält och styrkan på isen och vad som riktigt göms i snö. Jag ser en liten insjö, eller är det en åker,  som verkar isbelagd och vars längd med lite god vingglidning kunde räcka till.

Sedär, en Silja Line-båt stävar fram i isrännan väster om Överö på väg mot Mariehamn. Inspirerad av Tom Cruise i filmen Top Gun tar jag sikte på den och börjar gå ner mot 500 fot. Effekten av att en ultralight puttrar förbi i 90 knyck är kanske inte helt jämförbart med en F-14 Tomahawk som exploderar förbi med EBK i mach 1, men man tager vad man haver! Jag kan om inte att annat ropa genom fönstret när jag flyger förbi så skräms dom lite i varje fall!

Hallådär mr oljetrycksmätare, vad gör du nu då. Den ligger ju över maxvärde och har gått i botten! Jag vet att Bjarne är på gång så jag ropar upp honom. Det lät väl UNGEFÄR så här:

- OHU626 till OHU558. Jag har ett problem här. Min oljetrycksmätare har gått i botten.
- OHU626, repetera

Till saken hör den att radion i Skyrangern kan vara väldigt otydlig och jag har lånat Jyrkis headset som jag bara lyckades aktivera ena hörluren för, så inser med bestörning att min hörbarhet inte är den bästa.

- jo, oljtrycket har gått i botten
- om oljetrycket har gått i botten så måste du OMEDELBART landa. Sök upp ett lämpligt landningsområde och cirkla ner mot det. Du måste genast landa!
- ahem... okej, aaahha.

Isen hade ju inte sett så väldigt hållbar ut med ränna och allt och öppet hav på de flesta ställen. Det blir lite dividerande hit och dit mellan mig och Bjarne, men en stor del av vad han säger hör jag inte. Han meddelar dock att han sticker iväg med FK9:an mot min position och begär kontinuerliga positionsangivelse och vad som händer. Det hela känns väldigt overkligt men jag börjar spana efter landningsalternativ. Samtidigt känns det fel och jag börjar resonera kring vad jag ser, hör och känner. Motorn låter rent, ingen temp stiger och ingen lukt. Allt känns rätt förutom att oljetrycket visar förbi max. Jag gör bedömningen att planet är flygbart men att jag såklart är beredd på en nödlandning när som helst.

Bjarne efterfrågar mina intentioner och jag säger att jag tänker flyga mot flygfältet. Han är nu också mera inne på att det troligtvis är ett mätarfel. Jag fortsätter mot Lemla för att joina upp med Bjarne, men vi ser aldrig varandra fast vi måste vara riktigt nära och jag har strobe på. Resten förflyter utan incidenter och jag landar och taxar in till klubben till en mötande Tommy och strax därefter rullar Bjarne in.

Tommy har direkt noterat att jordningskabeln till oljetrycksmätaren är lös så han sätter din den igen. Rotaxen startas upp igen, men igen far mätaren i botten. Det visar sig att muttern som håller fast kabeln för oljetrycksmätaren vid motorblocket är borta, förmodligen uppskruvad genom vibrationer, och kabeln följdaktligen hänger löst. Problem solved! Bjarne är nu med i diskussionerna och det uppdagas att ett litet, men nog så viktigt missförstånd hade uppstått. Jag hade sagt att oljetrycksmätaren hade gått i botten vilket han och Tommy hade tolkat som att den var under minimstrecket så att säga. De som använder uttrycket "går i botten" brukar avse att ett maxvärde uppnås och oftas överstigs så att det inte går att avläsa. Men om man inte normalt använder "går i botten" som ett uttryck så är det logiskt att man gör Tommys och Bjarnes tolkning! Bjarne kommenterade att "hade jag visst det så hade jag inte varit så orolig".

Den dåliga hörbarheten spelade stor roll och skapade onödig förvirring, men en STOR del  av detta får också tillskrivas att jag bara hade ljud i ena örat. Alla som testat det vet att man hör mycket sämre och är närmast obehagligt IMHO.

Det återstod fortfarande 1,5 h av mina bokade tid och vädret var fortfarande stråligt fint. Så upp igen och nu västerut mot Eckerö. Nu hade jag hittat knappen på andra hörluren också så att jag hade ljud i båda - som så ofta satt felet mellan hörlurarna! Jag fick göra min "buzz the ferry" när jag hittade en helt oskyldig Eckeröfärja utanför Berghamn. Tommy och Bjarne i FK9:an hade även sökt sig till Eckerö bakom mig men låg från 1500 och uppåt och jag under. Under kostant avstämning av våra inbördes positioner sökte vi oss sedan tillbaka till fältet och de landade bana 03. Jag hade egentligen tänkt landa 21 då vinden inte gjorde någon skillnad och det gick bra första gången, men jag följde deras exempel. Men finalen kändes väldigt lurig, ungefär som att jag skulle ha sänkt fel vinge mot vinden, så jag gjorde en go around och landade istället bana 21.

Summa summarum, en intressant dag där jag ställdes inför en intressant beslutssituation och där vi också fick över radion öva på lite koordinering av våra rörelser i luftrummet utan ATC! :D Under andra flygningen var det flera gånger som Bjarne anropade mig och tvärtom utan att den andra alls hörde anropet. Jag märkte också att när Bjarne inte hörde mig, så hade också medhörningen försvunnit.

Men som sagt, solen lyste.